SuicideInc

Det var visst ett tag sen jag skrev något här. Min tillvaro har i vanlig ordning varit omtumlande, och ett tag där tappade jag mina ord. Nu är dom återfunna, och här kommer dom i rasande fart.

Sen ett tag tillbaka har jag börjat förändras en hel del. Detta är något som otaligt många har ifrågasatt och undrat över. Och regel nummer ett i mina böcker är, ifrågasätt mig aldrig. För oavsett vad jag gör, även om jag vet det eller inte, så vet jag vad jag håller på med. Så mycket vet jag. Jag är inte en hjälplös människa, bara ganska hopplös.

Framför allt så är det grejen med att jag inte ser ut som en snubbe längre som folk undrar över. Som om detta är vad som har haft den större inverkan på min karaktär i mitt liv. Hur blåsta är folk? Jag hade faktiskt ingen aning om att definitionen av min person, av mig och mina tankar, satt i mina tuttar. Men tydligen uppfattar folk det som så. För jag kan ju omöjligen fortfarande vara jag, eftersom jag har numera har tuttar (vilket jag alltid har haft, i och för sig) och att jag nu kallas lika mycket Charlie som Amanda.

Och?

Jag är fortfarande bitter och hatisk, röker som en tokdåre och dricker litervis med kaffe. Min cyniska sida har inte övergett mig, mina tankar snurrar fortfarande lika fort och mitt hjärta dunkar samma rytm. Dessa saker har inte påverkats av varken tuttar eller namn, trott eller ej.

För oavsett om jag kallas för Charlie, Amy, Amanda, bög, flata, hora eller klätterväxten Bernard så är jag bara jag. Till och med om jag skaffar låtsastuttar blir porrstjärna och döper om mig till Gina så är min hjärna, mina tankar och mitt hjärta fortfarande densamma.

Fast vad vet jag om mig. Kanske borde jag lita på alla andras åsikt istället och låta någon annan definera vem jag är. Fast om jag ska vara helt ärlig, så låter det inte så jättekul.

Så trots mina tuttar så biter jag fortfarande på naglarna och filosoferar sent om nätterna. Trots tuttarna så älskar jag fortfarande julmust och röda prince. Trots mina tuttar så är min favoritfärg lila och jag är fortfarande anarkistisk kommunist. Trots mina tuttar slåss jag fortfarande bättre än vilken full snubbe som helst på krogen, och jag gör det gladeligen. Konstigt va? Kanske min persona inte satt i tuttarna trots allt.

Det är väl en sak som har förändrats. Jag har kommit till en större insikt i mitt liv. Att oavsett vad jag gör, så kommer jag inte kunna ändra mig, for better or for worse. Jag har försökt vara en något mer...acceptabel person kan man väl kalla det. Jag har försökt att inte vara så aggressiv i min kamp om mina rättvisor i världen, att inte ta varenda strid som jag kan.

Men det gick inte.  Så, nu sitter jag här, med tuttar och allt, och är fortfarande jag. Vissa saker har ändrats,  men det har nog mest med ålder att göra. Till exempel så köpte jag ett stort täcke till min säng, hur vuxet är det på en skala?

Nu har jag även kärlek i mitt liv, och mycket av det. Jag har en man som får mina läppar att darra i ett leende när jag tänker på honom. Som konsekvens av detta går jag numera även omkring och är glad ibland, detta kan väl även ha haft en inverkan på varför folk verkar tro att jag är en väldigt annorlunda person. Men det är inget att oroa sig över, det går väl över det med. Fast inte än på ett tag, hoppas jag.

Lite mer allmänt så ska jag börja studera snart. Nervositeten stiger, men peppen är på. Vi har en ny katt som heter Sushi och jag har en växt som heter Butterfingers.

Fler ord följer, men det här får räcka för nu.

Boli boli!

Jag hatar mitt liv.

Jag vill inte mer.

Jag saknar honom, fast jag inte borde.

Fan.

Blåmärken överallt, ångestfylld till toppen och har gått ner som satan under den här veckan eftersom det enda jag gjort är att ha sovit, rökt, duschat och läst, och sen rökt lite mer. Så om du vill gå ner jättesnabbt, sjukanmäl dig från livet och ligg och kontemplera hur kul det vore att dricka cyanid i en vecka och gör inget annat. Eller gör inte det, för när man måste tillbaka till livet för att man insett att man inte har någon cyanid, så mår man skit.

Ps, om någon har lite cyanid, alternativt arsenik, give me a call.

Alltså, min armbåge ser inte helt okej ut. Jag har haft ont i den i tre veckor, men igår kom blåmärket. den är djuplila vid kotan, sen blå, sen djupgrön. Det ser fantastiskt vackert ut, men inte som det ska kanske.

Jag hör röster. Börjar undra om någon har smulat ner ecstacy i alla mina cigg. Det låter ifrån trapphuset och under täcket, när jag stänger ögonen så hör jag så mycket saker. Inga tydliga ord, utan som ett fyllemummel. Därför är jag vaken tills jag däckar, jag törs inte lyssna efter.

Jag misstänker att jag börjar bli psykotisk. Eller så börjar jag gå in i verkligheten.

Imorgon sticker jag iväg över helgen, kommer inte kunna nås riktigt. Man kan smsa, kan inte utlova svar. Tillbaka på söndag.

Snön kanske gör mig väl. Det, eller vinet.

Jag är så fruktansvärt djävulskt ensam. Det finns en historia, en gammal grekisk historia. Att en gång i tiden så hade människan fyra ben och två huvuden. Men gudarna blev avundsjuka på människorna och separerade dom så att varje människa fick två ben och ett huvud. Men de två delarna letade alltid efter varandra, för de delade fortfarande själ.

Min andra halva dog för nästan tre år sen. Vad fan gör man då?

Måste bli grek och fråga Zeus.

Nu ska jag röka och knarka böcker tills jag somnar.

Sten för sten börjar jag bygga en mur som ska bli större och starkare än den i kina. Jag vill säga berlin, men den revs ju, och jag har inga intentioner på att den här muren ska förstöras. För jag vet inte hur mycket mer jag tål. Det är tillräckligt med krig uppe i mitt lilla hjärnkontor, så jag orkar faktiskt inte ha ett till i hjärtat.

Har inte tränat på två dagar, det är lite sämst. Men jag har gjort andra bra saker, som att ha sönder ett par av mina favoritstövlar, spelat ofantliga mängder krigsspel och lyssnat på jazz. Imorgon ska vi laga plättar och jag har blivit utnämnd till lekledare. Alltid något att se framemot. Man känner sig lite bättre när man har en liten omkring sig som tycker att du är bäst på nästintill allt.

För just nu känns det inte så mycket som att jag är bäst på allt. Även om jag vet nu i efterhand att alla orden som sas inte var menade, så svider dom ändå. Två ordspråk som motsäger varandra – pennan är mäktigare än svärdet och sticks and stones may break my bones, but words will never hurt me. Jag menar, om pennan är mäktigare, då är alltså ordet mäktigare. Konstigt det där.

Jag tror fortfarande att jag tänker lite för mycket. Oh well.

Och jag vet inte hur jag lyckats få två symmetriska rivsår i ansiktet, men det har jag. Bra kämpat det där. Min säng är väldigt mysig nu när jag förminskat den och Walter håller mig sällskap om nätterna, men jag misstänker dock att det är hans som gett mig rivsåren. Hm, måste undersökas.

I övriga nyheter så visar det sig vara livsfarligt att försöka hoppa spärrar med högklackat. Jag är van vid att mina långa ben brukar klara sig över, men när en klack kom med i leken så fastnar jag självfallet och var tre sekunder ifrån att göra en trekvartsvolt och slå ut ett par tänder. Nu undvek jag detta, men har tagit notis om att detta inte bör prövas igen.

Sen ska jag börja marknadsföra min nya idé om sexpack med vin. Små vinflaskor i sexpack, precis som öl fast med rödvin :D Jag tycker det  verkar som en fantastisk verksamhet. Snart är jag miljonär ska ni nog se.

Usch. Inte en bra dag idag heller. Vi får väl hoppas på imorgon.

Snart dags för antagningsmönstringen. Jag känner mig peppad och stark som en karhu. Det är en björn, ifall någon undrade.

Det jag kan, det kan jag, det jag inte kan det kan jag inte. Bra grejer det där.

Äh. Det löser sig säkert.

Konstigt det där. Jag är så van vid att vara hjärtekrossaren, inte den med krossat hjärta. En väldigt spännande känsla måste jag säga. Fast det är inte så mycket det som att få komma till insikten att jag är en jobbig jävla fitta som man inte klarar av. Man skulle kunna tro att jag borde ha lärt mig efter mina tjugo år i livet att jag inte är menad till att vara i förhållanden, men icke sa nicke.

Fast jag har ju min teori om varför folk insisterar på att bli kära i mig. Det är nämligen så att dom inte blir kära i mig, utan idéen av mig snarare. För det är en ganska fin tanke att ta en person som jag och förbättra mig, perfekta mig. Ta bort det onda och göra mig till gud. Förutom att denna genialiska plan aldrig funkar. För jag är som jag är vare sig jag vill eller inte.

Men det är bara en teori såklart. Det kan ju också vara så att dom bara för det för att jävlas också, eller så är dom uttråkade. Inte så noga.

Oh well, nu har jag gett upp iallafall. Tillbaks till relationsanarkin! Inget mer monogamt skitsnack, ingen dagenefterångest, inget mer tänka en gång extra innan man fyllestrular (och ja, det händer faktiskt att jag tänker efter innan. Ibland.) men inte längre.

Man får väl försöka se dom goda sidorna också. Typ att all träning och no-candy grejen har börjat resultera i att jag gått ner i vikt och blivit smalare. Vilket är rätt god tajming antar jag. Det är en massa fester i februari, håller humöret uppe. Jag försöker.

För jag är för fan Charlie. Charlies rakkniv - det jag kan det kan jag, och det jag inte kan kan jag inte. Och det är kan jag.

Jag börjar faktiskt bli jävligt less på allting nu. Känner mig arg och hopplöst förlorad någonstans som jag inte vet var det är. Som om jag står på en perrong och väntar på ett tåg som redan gått som jag ändå inte hade en biljett till.


Folk är så jävla hypokritiska, och jag är så fucking trött på det. Jag tänker inte böja mig, jag böjer mig inte när jag har rätt. Aldrig, inte en chans. Love can only do so much honeybottoms. Jag är less på att bli sårad, jag är less på att vara arg, jag är less på att vara ledsen, jag är less på allt som kallas känslor. Jag är fan less på ordet less för det låter larvigare för varje gång jag säger det.

Om bara Sigge var här nu. Oavsett vad det var, så kunde jag alltid prata med honom. Om det så var att jag trodde att en fåtölj följde efter mig så tog han det seriöst, han tröstade mig och fick mig att känna att hej, det finns kanske något bättre en bit fram på vägen. Men, han är ju inte här.




Jag ramade in den enda bilden jag har på honom igår iallafall.

Inte en bra dag helt enkelt. Och snart får vi tillbaka en av terrorlärarna, vilket alltid är roligt. Snart har jag slut på cigg, vilket är ännu roligare. Mitt liv är en jävla fest I fucking tell you.



Träna genom tårarna, träna genom tårarna. Funkar väldigt bra som motivation, hot tip. På med musik, gråt och skrik och träna. Till slut så är man så trött att man bara lägger sig ner och dör litegrann. Sen vaknar man och börjar sina morgonrutiner, vilket jag också börjat älska. Att platta luggen, lägga foundation, sota ögonen. Som en krigsmålning.



Äh. Allt löser sig. Jag är ju för fan Charlie.

Och allt bara kraschar så jävla fort. Min älskade Amadeus, min laptop, är typ ganska så jävla sönderslagen. Alltså har jag ingen egen dator för tillfället. Det är lite hemskt. Min man är ett jävla rövhål, men det är väl ingen nyhet. Och om han nu läser det här, för gud förbjude att han tar ett intresse i något jag skriver, så känn dig uthängd.

Sen snackade vi om släkt idag, jag och mami. Vi har inte kontakt med hälften av alla på hennes sida av många anledningar, men inga som egentligen berör mig. Och jag blir så arg över att det blir bortviftat att jag faktiskt anser att just dom inte har gjort något, utan endast Häxan. För att veta vart man ska, måste man veta var man kom ifrån. Jag vill faktiskt träffa mina mostrar, morbröder och kusiner. Men fet chans i helvetet att jag får det.

Idag är ingen bra dag.

Träffade Kuu, och det var himla mysigt. Ibland vet man inte att man saknat någon så mycket tills man träffar dom igen. Spännande. På tal om saknad så är det snart tre år sen Sigge dog, and guess what?

Det gör lika ont idag också.

Så det där med att allt går över med tiden känns lite...fel. Eller så är det bara jag som är patetisk. Valfritt faktiskt. Men men.

Äh, skiter i det här nu. Röka, träna, sova.

Vissa stunder tillåter jag mig att tänka tillbaka. Och är jag riktigt duktig, så tänker jag på dom goda tiderna. Vilket dessvärre ofta leder till att jag minns det dåliga. Som alla dom människor jag förlorat. Dom som lämnade mig, dom jag lämnade, och vi som bara gled isär.

Konstigt det där med kärlek. Men vissa saker får mitt hjärta fortfarande att hoppa till, som när jag ser Honom i centrum, eller när jag går förbi slussen och tänker på äckliga fiskare och känner hennes hand i min igen.

Jag börjar misstänka att jag tänker för mycket.

I alla fall, idag började skolan. Det var jättekul, ha, ha, ha. Så kul var det. Jag fullkomligen älskar alla människor i hela världen. Blev nämlisch tvingad att jobba ihop med en viss Baba, en människa som knappt minns mig men jag minns henne. Vi har gott i samma skola de senaste säg, 12 åren. Och hon har alltid varit lika hemsk och förblir. Hon kanske inte minns alla hårda ord, men det gör jag.

Fast det spelar ingen roll, för jag visade att jag har vunnit. Medan hon sitter där som ett litet spån så skiner jag och visar allt jag kan. Som jag alltid kunnat, men nu betyder det verkligen något. Och vet ni vad? Det är faktiskt skönt att få vara vinnaren ibland.

Och jag vet att jag är en hemsk vinnare, men det är för att jag är en sån bra förlorare förstår ni. Så när jag faktiskt vinner, när jag faktiskt känner att jag gjort något bra så tycker jag att jag förtjänar att njuta av det. Så sitt på den och rotera! I WINS.

Typ.

Sen fanns det fler konstigheter, en stämning. Något outtalat mellan mig och Sd. Ska bli spännande och se vart det leder. Av någon anledning så stack det verkligen till. Jag är inte arg, utan mer…äh, jag vet inte riktigt vad jag är. Men det är inte som förut.

Pallar inte mer nu, skriver kanske mer ikväll.

Det kommer en tid i varje människas liv då man väljer vem man vill vara. Ibland är valet redan gjort av någon annan, men finns det en sak jag tror på så är det den egna viljan att förändra ens framtid. Ta bara en titt på mitt underbara liv. Till större del har det varit sprit, skit och våld. Men inte fan har jag gått och lagt mig under en sten för det.

För jag är för fan Charlie. Och kan inte jag, så lär ingen annan kunna åt mig.

Såklart, inte ens jag har lust att kämpa varje dag.  När varje dag känns som ett krig mot världen, så orkar man inte alltid vara stark. Men jag tänker inte ge upp.  Oavsett vad så tänker jag kämpa innan dom slänger in mig på någon kuckohus. Då kan jag i alla fall säga mer än de flesta.

Att jag försökte åtminstone.

Suck. Idag har varit ännu en lång dag.  Vintermörkret sveper om mig som en filt och jag känner mig gömd och bortglömd, både på gott och ont. Jag räknar stjärnorna på himlen i ett försök att påminna mig själv om att jag fortfarande existerar. Det är något bekräftande och underbart att se sin andedräkt i kylan, ett tecken på att alla vitala funktioner fortfarande är igång.

Men mitt knä känns som en cocktail. Vattenansamlingen blev till is, eller något. Jag tror att det är en daquiri.

Det jag älskar med vintern är all snö. Jobbig ibland, men jag gillar tanken av att jag begår massmord för varje steg. Att för varje gång jag nuddar marken förstör något unikt som aldrig kan återskapas på samma sätt.  Som en sorts poetisk rättvisa mot världen. Samt att jag alltid älskat snögubbar. Hehe.

Ett nytt år med nya möjligheter. Bull fucking shit. Eller jo, såklart. Men jag är så trött på att alla tror att ett nytt år betyder att det förra försvinner. För så funkar det faktiskt inte riktigt. Men ändå.

Vi får väl se hur det här går. Tills nästa gång.


Yours truly,

Charlie Starfighter