Tuttar, tuttar, tuttar.
Det var visst ett tag sen jag skrev något här. Min tillvaro har i vanlig ordning varit omtumlande, och ett tag där tappade jag mina ord. Nu är dom återfunna, och här kommer dom i rasande fart.
Sen ett tag tillbaka har jag börjat förändras en hel del. Detta är något som otaligt många har ifrågasatt och undrat över. Och regel nummer ett i mina böcker är, ifrågasätt mig aldrig. För oavsett vad jag gör, även om jag vet det eller inte, så vet jag vad jag håller på med. Så mycket vet jag. Jag är inte en hjälplös människa, bara ganska hopplös.
Framför allt så är det grejen med att jag inte ser ut som en snubbe längre som folk undrar över. Som om detta är vad som har haft den större inverkan på min karaktär i mitt liv. Hur blåsta är folk? Jag hade faktiskt ingen aning om att definitionen av min person, av mig och mina tankar, satt i mina tuttar. Men tydligen uppfattar folk det som så. För jag kan ju omöjligen fortfarande vara jag, eftersom jag har numera har tuttar (vilket jag alltid har haft, i och för sig) och att jag nu kallas lika mycket Charlie som Amanda.
Och?
Jag är fortfarande bitter och hatisk, röker som en tokdåre och dricker litervis med kaffe. Min cyniska sida har inte övergett mig, mina tankar snurrar fortfarande lika fort och mitt hjärta dunkar samma rytm. Dessa saker har inte påverkats av varken tuttar eller namn, trott eller ej.
För oavsett om jag kallas för Charlie, Amy, Amanda, bög, flata, hora eller klätterväxten Bernard så är jag bara jag. Till och med om jag skaffar låtsastuttar blir porrstjärna och döper om mig till Gina så är min hjärna, mina tankar och mitt hjärta fortfarande densamma.
Fast vad vet jag om mig. Kanske borde jag lita på alla andras åsikt istället och låta någon annan definera vem jag är. Fast om jag ska vara helt ärlig, så låter det inte så jättekul.
Så trots mina tuttar så biter jag fortfarande på naglarna och filosoferar sent om nätterna. Trots tuttarna så älskar jag fortfarande julmust och röda prince. Trots mina tuttar så är min favoritfärg lila och jag är fortfarande anarkistisk kommunist. Trots mina tuttar slåss jag fortfarande bättre än vilken full snubbe som helst på krogen, och jag gör det gladeligen. Konstigt va? Kanske min persona inte satt i tuttarna trots allt.
Det är väl en sak som har förändrats. Jag har kommit till en större insikt i mitt liv. Att oavsett vad jag gör, så kommer jag inte kunna ändra mig, for better or for worse. Jag har försökt vara en något mer...acceptabel person kan man väl kalla det. Jag har försökt att inte vara så aggressiv i min kamp om mina rättvisor i världen, att inte ta varenda strid som jag kan.
Men det gick inte. Så, nu sitter jag här, med tuttar och allt, och är fortfarande jag. Vissa saker har ändrats, men det har nog mest med ålder att göra. Till exempel så köpte jag ett stort täcke till min säng, hur vuxet är det på en skala?
Nu har jag även kärlek i mitt liv, och mycket av det. Jag har en man som får mina läppar att darra i ett leende när jag tänker på honom. Som konsekvens av detta går jag numera även omkring och är glad ibland, detta kan väl även ha haft en inverkan på varför folk verkar tro att jag är en väldigt annorlunda person. Men det är inget att oroa sig över, det går väl över det med. Fast inte än på ett tag, hoppas jag.
Lite mer allmänt så ska jag börja studera snart. Nervositeten stiger, men peppen är på. Vi har en ny katt som heter Sushi och jag har en växt som heter Butterfingers.
Fler ord följer, men det här får räcka för nu.
Boli boli!
