SuicideInc

Jag hatar mitt liv.

Jag vill inte mer.

Jag saknar honom, fast jag inte borde.

Fan.

Blåmärken överallt, ångestfylld till toppen och har gått ner som satan under den här veckan eftersom det enda jag gjort är att ha sovit, rökt, duschat och läst, och sen rökt lite mer. Så om du vill gå ner jättesnabbt, sjukanmäl dig från livet och ligg och kontemplera hur kul det vore att dricka cyanid i en vecka och gör inget annat. Eller gör inte det, för när man måste tillbaka till livet för att man insett att man inte har någon cyanid, så mår man skit.

Ps, om någon har lite cyanid, alternativt arsenik, give me a call.

Alltså, min armbåge ser inte helt okej ut. Jag har haft ont i den i tre veckor, men igår kom blåmärket. den är djuplila vid kotan, sen blå, sen djupgrön. Det ser fantastiskt vackert ut, men inte som det ska kanske.

Jag hör röster. Börjar undra om någon har smulat ner ecstacy i alla mina cigg. Det låter ifrån trapphuset och under täcket, när jag stänger ögonen så hör jag så mycket saker. Inga tydliga ord, utan som ett fyllemummel. Därför är jag vaken tills jag däckar, jag törs inte lyssna efter.

Jag misstänker att jag börjar bli psykotisk. Eller så börjar jag gå in i verkligheten.

Imorgon sticker jag iväg över helgen, kommer inte kunna nås riktigt. Man kan smsa, kan inte utlova svar. Tillbaka på söndag.

Snön kanske gör mig väl. Det, eller vinet.

Jag är så fruktansvärt djävulskt ensam. Det finns en historia, en gammal grekisk historia. Att en gång i tiden så hade människan fyra ben och två huvuden. Men gudarna blev avundsjuka på människorna och separerade dom så att varje människa fick två ben och ett huvud. Men de två delarna letade alltid efter varandra, för de delade fortfarande själ.

Min andra halva dog för nästan tre år sen. Vad fan gör man då?

Måste bli grek och fråga Zeus.

Nu ska jag röka och knarka böcker tills jag somnar.