SuicideInc

Jag börjar faktiskt bli jävligt less på allting nu. Känner mig arg och hopplöst förlorad någonstans som jag inte vet var det är. Som om jag står på en perrong och väntar på ett tåg som redan gått som jag ändå inte hade en biljett till.


Folk är så jävla hypokritiska, och jag är så fucking trött på det. Jag tänker inte böja mig, jag böjer mig inte när jag har rätt. Aldrig, inte en chans. Love can only do so much honeybottoms. Jag är less på att bli sårad, jag är less på att vara arg, jag är less på att vara ledsen, jag är less på allt som kallas känslor. Jag är fan less på ordet less för det låter larvigare för varje gång jag säger det.

Om bara Sigge var här nu. Oavsett vad det var, så kunde jag alltid prata med honom. Om det så var att jag trodde att en fåtölj följde efter mig så tog han det seriöst, han tröstade mig och fick mig att känna att hej, det finns kanske något bättre en bit fram på vägen. Men, han är ju inte här.




Jag ramade in den enda bilden jag har på honom igår iallafall.

Inte en bra dag helt enkelt. Och snart får vi tillbaka en av terrorlärarna, vilket alltid är roligt. Snart har jag slut på cigg, vilket är ännu roligare. Mitt liv är en jävla fest I fucking tell you.



Träna genom tårarna, träna genom tårarna. Funkar väldigt bra som motivation, hot tip. På med musik, gråt och skrik och träna. Till slut så är man så trött att man bara lägger sig ner och dör litegrann. Sen vaknar man och börjar sina morgonrutiner, vilket jag också börjat älska. Att platta luggen, lägga foundation, sota ögonen. Som en krigsmålning.



Äh. Allt löser sig. Jag är ju för fan Charlie.