Love, it taught me to lie
Konstigt det där. Jag är så van vid att vara hjärtekrossaren, inte den med krossat hjärta. En väldigt spännande känsla måste jag säga. Fast det är inte så mycket det som att få komma till insikten att jag är en jobbig jävla fitta som man inte klarar av. Man skulle kunna tro att jag borde ha lärt mig efter mina tjugo år i livet att jag inte är menad till att vara i förhållanden, men icke sa nicke.
Fast jag har ju min teori om varför folk insisterar på att bli kära i mig. Det är nämligen så att dom inte blir kära i mig, utan idéen av mig snarare. För det är en ganska fin tanke att ta en person som jag och förbättra mig, perfekta mig. Ta bort det onda och göra mig till gud. Förutom att denna genialiska plan aldrig funkar. För jag är som jag är vare sig jag vill eller inte.
Men det är bara en teori såklart. Det kan ju också vara så att dom bara för det för att jävlas också, eller så är dom uttråkade. Inte så noga.
Oh well, nu har jag gett upp iallafall. Tillbaks till relationsanarkin! Inget mer monogamt skitsnack, ingen dagenefterångest, inget mer tänka en gång extra innan man fyllestrular (och ja, det händer faktiskt att jag tänker efter innan. Ibland.) men inte längre.
Man får väl försöka se dom goda sidorna också. Typ att all träning och no-candy grejen har börjat resultera i att jag gått ner i vikt och blivit smalare. Vilket är rätt god tajming antar jag. Det är en massa fester i februari, håller humöret uppe. Jag försöker.
För jag är för fan Charlie. Charlies rakkniv - det jag kan det kan jag, och det jag inte kan kan jag inte. Och det är kan jag.
Överlev still. Och skriv. Håll tankarna uppe på bron genom att skriva. Och sorry om det är connz som skitit sig, ni hade det bra ett tag iallafall?
Du har vänner om det är en tröst? Eller om det bara blir en röst i huvudet.
Love yah, jag är alltid där. Någonstans.
Eller också så blir man förälskad i dig för att det inte finns något intressant alls i något som är perfekt. Det man älskar är det som är unikt, speciellt, lite defekt om man vill så. Jag förstår hur du menar, människor slutar försöka rädda en om de inser att det inte är de som gör skillnad.
Principen med dåliga vänner och dåliga kärlekar är människor som vill förändra en och man har dem bara kvar om man låter dem tro att de lyckas... Men det suger och du ska vara som du är, för det du är är underbart.
Enda anledningen till att du ska förändras är om du själv vill.
Och kriget, det vinner du! För du är ju för fan Charlie!
