SuicideInc

Det kommer en tid i varje människas liv då man väljer vem man vill vara. Ibland är valet redan gjort av någon annan, men finns det en sak jag tror på så är det den egna viljan att förändra ens framtid. Ta bara en titt på mitt underbara liv. Till större del har det varit sprit, skit och våld. Men inte fan har jag gått och lagt mig under en sten för det.

För jag är för fan Charlie. Och kan inte jag, så lär ingen annan kunna åt mig.

Såklart, inte ens jag har lust att kämpa varje dag.  När varje dag känns som ett krig mot världen, så orkar man inte alltid vara stark. Men jag tänker inte ge upp.  Oavsett vad så tänker jag kämpa innan dom slänger in mig på någon kuckohus. Då kan jag i alla fall säga mer än de flesta.

Att jag försökte åtminstone.

Suck. Idag har varit ännu en lång dag.  Vintermörkret sveper om mig som en filt och jag känner mig gömd och bortglömd, både på gott och ont. Jag räknar stjärnorna på himlen i ett försök att påminna mig själv om att jag fortfarande existerar. Det är något bekräftande och underbart att se sin andedräkt i kylan, ett tecken på att alla vitala funktioner fortfarande är igång.

Men mitt knä känns som en cocktail. Vattenansamlingen blev till is, eller något. Jag tror att det är en daquiri.

Det jag älskar med vintern är all snö. Jobbig ibland, men jag gillar tanken av att jag begår massmord för varje steg. Att för varje gång jag nuddar marken förstör något unikt som aldrig kan återskapas på samma sätt.  Som en sorts poetisk rättvisa mot världen. Samt att jag alltid älskat snögubbar. Hehe.

Ett nytt år med nya möjligheter. Bull fucking shit. Eller jo, såklart. Men jag är så trött på att alla tror att ett nytt år betyder att det förra försvinner. För så funkar det faktiskt inte riktigt. Men ändå.

Vi får väl se hur det här går. Tills nästa gång.


Yours truly,

Charlie Starfighter